Svenska Dagbladet har idag en egen undersökning på sin hemsida (och säkert i tidningen också) där man undersökt de anmälningar som gjorts till BEO (Barn och Elevombudet). En skrämmande undersökning.
I 44 utav 66 anmälningar så skyller skolorna på eleven som BLIR mobbad. SvD har tagit upp ett speciellt fall med en tjej, Elizabeth, som blivit mobbad. Hennes skola där hon gick när hon blev mobbad uttalar sig såhär:
”Hennes sätt gör att hon blir slagen”
Det gör så ont i min mage när jag läser att det finns skolor, som med såna här motiveringar, skyller på offret, den som blir mobbad, och inte den som mobbar. Det är lite som att säga “Ja, men hans sätt gjorde att han mördades” och därmed lägga skulden på offret istället för mördaren. Oxelösund är en kommun som har stora problem med mobbningen, speciellt på vår enda högstadieskola, Breviksskolan. Jag sitter och undrar vad dom har för motiveringar till deras elever som blivit och är mobbade. Är det också de drabbades fel?
En gång i tiden var jag också högstadieelev. Att säga att jag var mobbad är kanske fel, men jag var i alla fall utsatt för “något”. Vissa morgnar när jag vaknade så hade jag “ont i magen”. Den där värken tror jag såhär i efterhand var något helt annat. Ett tecken på att jag inte trivdes i skolan. Jag blev inte slagen. Jag blev inte kallad för “fetto” trots min kroppsstorlek. Jag blev inte kallad “glasögonorm” trots mitt synfel som gör att jag har glasögon. Jag var bara “det udda fåret”. Tillsammans med ett par andra killar i klassen tillhörde vi “töntarna”. Vi festade inte på helgerna utan ägnade istället tid åt annat. En av mina dåvarande vänner var väldigt musikaliskt lagd. Jag själv ägnade tid år politiken. Vi som var “de udda fåren” blev utstötta. Vi var utmålade på ett konstigt sätt som jag ännu inte listat ut hur dom kunde måla ut oss på.
Det mest underliga utav allt? Det var allt som kom EFTER högstadiet. I början av gymnasiet så blev jag plötsligt väldigt rädd för att stå framför människor och redovisa, i högstadiet hade det gått hur galant som helst. Jag fick plötsligt en liten social fobi som gjorde och som fortfarande gör ibland att jag tycker det är rätt obehagligt att träffa nya människor. Men när jag väl träffat dom så är det inga som helst problem alls. Jag har haft dagar där jag undrat över “varför jag finns och vad mitt mål i livet är”. Jag har haft dagar där den enda lösningen jag sett är att “försvinna”, självmord. Men varenda gång har jag insett att va fan ska jag göra det för? Jag har inte gjort något fel. Sen början av gymnasiet, då allt var som värst, tills idag, så har stora förändringar skett. Jag är betydligt mer självsäkrare. Jag kan stå framför folk och redovisa och informera om saker och ting på ett bättre sätt än vad jag kunde då. Jag är stoltare över mig själv nu än vad jag var då och idag så vågar jag stå för den jag är.
Men, jag vet att det fortfarande kan komma en sån där “skitdag” där man bara mår piss, allt är fel och man är ledsen hela dagen, även om man inte visar det utåt för alla andra. Dom dagarna har minskat rejält i antal, men fortfarande så har jag någon sån dag i månaden.
Det folk verkar glömma är att vi som varit mobbade eller utsatta för utanförskap i skolan oftast får dra med andra problem resten utav våra liv.
Vem hjälpte då mig? Ingen. Jag bor i en väldigt trygg familj däremot. Men jag tror inte att mina föräldrar visste om detta, förens nu. Om dom inte sett tecken på det vill säga. Men jag har bara hjälpt mig själv. Jag gillar inte att “lägga belastning” på andra. Och jag har ju lyckats hjälpa mig själv. Jag har tagit mig ifrån en väldigt mörk del till en betydligt mer ljusare del. Jag lyckades. Men det innebär inte att alla andra som varit utsatta kan lyckas. Vissa behöver mer stöd och hjälp.
Det som gör mig mest illa just nu, det är vuxna politiker som påstår att det inte finns någon mobbning i skolorna. Lärare som säger att dom inte ser någon mobbning. Det är det som gör mig mest illa. Jag är och kommer förbli ett bra tag väldigt engagerad i den här frågan. “Högt” uppsatta Socialdemokrater i Oxelösunds kommun har sagt att jag borde “tagga ner” mitt snack om mobbning. Inte en chans att jag kommer göra det, mobbning är ett samhällsproblem vi inte kan blunda åt!
//Dennis Nilsson.
Bra skrivet. Det blir bra när man skriver utifrån sin egen erfarenhet och egna upplevelser.
Trots detta så verkar det som du växer med din uppgift.
Hälsningar Dag
Tjena, intressant inlägg! Jag håller på att utbilda mig till gymnasielärare, och ett av de största problemen som jag ser det med lärarutbildningen är att det finns knappt (osäker, kan vara nån högskolepoäng) någon kurs överhuvudtaget som tar upp mobbning och presenterar lösningar på det, samt hur man ser det. Jag var ute på praktik på en gymnasieskola i Umeå och man märker väldigt snabbt att det är otroligt svårt att se mobbning, man stressar i princip hela dagarna och sitter mest och jobbar när man inte har lektion.
Jag pratade även med andra lärare om det och de uttrycker samma sak, så jag tror det är väldigt sällan en lärare säger att det inte finns mobbning, de är nog snarare att de inte har sett den och därför förnekar den.. Internet gör ju inte saken lättare heller. Jag tror lösningen är mindre skolor, och färre klasser per lärare, när jag var ute så hade jag 5 klasser några timmar per vecka, vilket är nästan 140 elever, vilket gör det i princip omöjligt att bilda en relation med alla i klasserna, även om man skulle undervisa dom i 3 år. Hade man istället haft hälften så många elever så tror jag problemet hade gått att lösa betydligt lättare. Eller om man hade haft en kurs på universitetet som ger en tips på att se indikationer på att det kan förekomma mobbning.
[...] Andra inlägg: Anna Troberg, Ung o dum, Dennis [...]
Jag håller med dig Dennis och även Johan. Jag har under alla mina barns skolgång varit engagerad i föräldraföreningar och andra aktiviteter i skolan. Min erfarenhet som förälder är precis som Dennis säger, nämligen att man som elev inte blivit trodd då man vänt sig till läraren och berättat att man blir mobbad.Man har mötts av bortförklaringar. Men detta fenomen förekommer också på arbetsplatser där vuxna mobbar. Johan, visst är det så om läraren har fullt upp då ser man inte skogen för bara träd. Att lyssna och att ta det som man hör på allvar är A och O. Så är det i alla relationer. Önskar att de goda exemplen där skolan hanterat mobbing på ett bra sätt lyfts fram mycket mer. Att lära av varandra. För nog finns det lärare som måste vara duktiga på detta fenomen.
Dennis en eloge till dig som så bra uttrycker problemet utifrån egna erfarenheter.
Bra skivit Dennis. Förfärligt att höra att politiker tycker att du ska “tagga ner”, det är bara ett tecken på att de inte vill att problemet ska bli allmänt känt. Utifrån skolinspektionens undersökningar kan man konstatera att de skolor som har mest problem med mobbning är de som inte vågar erkänna det. Rektorer som öppet pratat om sina problem med mobbning brukar vara de som kommit längst i sitt arbete. Det visar på vikten av att ta problemen till ytan. Fortsätta kämpa och visa på problemen samt sätta press på politikerna. Sverige behöver fler som du!
[...] Läs gärna Dennis Nilssons inlägg här. [...]
Dennis,
Du vet redan hur fantastiskt jag tycker det är att du kämpa för det här syftet. Du vet också att jag kämpar emot det.
Min skola ville inte erkänna vad som hände.
Lärarna “hade inte sett någonting”.
Men mobbing är inget som man alltid bara ser. Man måste titta noga.
Många lärare undviker att titta noga. För att det är enklare att undvika faktumet att all mobbing ökar.
“Låt dem slåss, bara allmänheten slipper se”, “fortsätt prata skit, alla andra gör det ändå”.
Sluta aldrig kämpa.
Du är skitduktig ch modig.
Kram
B.
Nu sitter jag sent i natten och filar på ett eget inlägg som på sätt och vis snuddar vid mobbingfrågan i ytterst perifer bemärkelse, vilket hindrar mig från att växla tankebana och kommentera ditt inlägg sådär skarpt och djupsinnigt som det förtjänar.
Men…
Vill ändå göra ett avtryck, och markera att jag läst det.
Starkt och välskrivet. Kudos.
Jag blev riktigt irriterad av att “högt uppsatta” socialdemokrater bett dig att “tagga ner” när jag läste ditt inlägg. Bra att du inte tänker göra det heller. Jag har också fått min släng av skiten och den som påstår att detta inte är ett reellt och stort problem i vår skola ljuger antingen eller så blundar personen för verkligheten. Att förtiga problemet är ett hån mot alla tusentals barn som utsätts och har utsatts. Vi ska inte tagga ner. Vi ska tagga upp! Vi måste se till att skolan inte är en otrygg arbetslpats. Skolan ska vara föredömet, vara den tryggaste och säkraste arbetsplatsen i nationen!